Raserna som finns på gården är följande:
SRB ( Svensk rödbrokig boskap)
SLB ( Svensk låglandsboskap)
SJB ( Svensk jersey boskap)
Black Angus, Belted Galloway, Waguy, Hereford
SKB ( Svensk kullig boskap ) däribland fjällras
Nötkreatur finns här av olika raser och åldrar, de är huvudrollsinnehavarna :
Alla de olika raserna ger något specifikt.
SRB har i regel lätta kalvningar, är duktiga mammor, hållbara kompakta kroppar och fint lynne. De har högre fett och proteinhalt i mjölken än Holstein( svart/vit ko av tysk ras som är vanligt att se i stora besättningar idag).
SLB ( gammeldags Låglandsboskap ) är en utrotningshotad ras och finns bara att få tag i om du beställer frysta doser hos semin.
Jag har värnat om att hålla kvar detta svenska arv i min besättning, de är äkta SLB och representerar de något större korna i min besättning. Går inte alls att jämföra med Holstein som de flesta tror är SLB. Ger super fina kalvar, lugna och fina med god tillväxt.
SJB har lätta kalvningar, fet mjölk( kan ha upp emot 8% fetthalt), duktiga mammor, mycket bra päls och är en duktig sökare på betet som kan tänka sig vandra runt lite mer för just den där extra goda tuvan, nätta kor som inte gör så ont att bli trampad av ;)
Black Angus ger små, pigga och giriga kalvar som äter mycket med god aptit, de har lätta kalvningar, trivs på stora naturbetesmarker
Belted Galloway har samma fördelar som Black Angus vid kalvning sen är de lite jämnare i lynnet och växer något långsammare . tycker dem är väldigt charmiga med sina vita bälten och fluffiga figur.
Waguy har jag endast ett fåtal utav men upplever dem som mycket trevliga, växer långsamt men köttet från Waguy är speciellt fint!
Hereford har kanon fint lynne och växer snabbt, speciellt när de går med sina mödrar, deras täta röd/vita päls gör dem väl anpassade för tuffare väderlek, trivs att beta i varierande terräng.
SKB ( fjällras) Har den mjölk med högsta protein innehåll av våra mjölkraser, så den är väldigt bra till ostystning. Fjällkon är en mycket söt liten kompakt koras med korta ben och finns i många olika färger. Upplever det som att deras kalvar har ett större "snuttbehov" än övriga rasernas kalvar.
Korna får gå med sina kalvar under sommarsäsongen och får så göra sålänge vädret och logistiken tillåter.
När vintern närmar sig har kalvarna hunnit att växa sig stora och behöver inte längre mjölken från sin mamma.
Tjurkalvarna flyttar då ifrån gården för att förebygga oönskad okontrollerad reproduktion.
Kvigkalvarna får stanna på gården för att antingen generera i kött eller växa upp och i sin tur bli en del av besättningen där de återförenas med sina mödrar. Korna som inte längre har sina egna kalvar att pyssla om får antingen en adoptivkalv eller mjölkas med maskin för att undvika juverinflammationer.
All mjölken tas tillvara och går till att föda upp minst en adoptivkalv på.
De extra adoptivkalvarna köps in ifrån en stor gård redan när de är mellan 2-14 dagar gamla, för att förebygga/ minimera sjukdomar får de när dem anlände bo i en karantänsbox - " landningsbox " kallar jag den för. Där får de vänja sig vid allt på gården.
På så vis kan jag även hantera dem mycket ifrån start och kan med säkerhet säga att jag endast har lugna, trygga och snälla djur!
Förutom att uppfostra kalvar håller korna betesmarkerna öppna och bidrar till en biologisk mångfald av örter och grässorter.
Mina betesmarker ligger till stor del på gammal sjöbotten där de inte går att köra med maskiner, tack vare korna växer inte markerna igen utan bjuder istället på sin mysiga närvaro samt ett rikt växt och djurliv!
Jag har valt att blanda raser för att få fram individer som passar både mina betesmarker och mig personligen som är kort i rocken.
Eftersträvar hållbara kroppar och gott lynne framför maximal mjölkavkastning.
Alla får växa i sin egen takt och jag har aldrig sett fördelarna i att stressa eller pressa dem till mer än vad som är hållbart för individerna i längden.